Förlossningsberättelse

Här kommer Simons förlossningsberättelse :-)




Det började 06.00 fredagen den sista april, jag var gravid i vecka 38+2 och hade hela graviditeten ställt in mig mentalt på att gå över minst 2 veckor, det var vid det här laget en självklarhet för mig att det skulle bli så.
Jag vaknade av en ”förvärk” och var illamående. Stod i köket och drack ett glas Proviva, kommer ihåg att jag tänkte ”om det startar nu så ska jag komma ihåg det här”.
Var dålig i magen och hade fortsatta värkar under dagen, aldrig så täta eller ”onda” att jag trodde att det var på riktigt. Pratade i telefon med lillasyster och retade henne lite om att jag hade haft värkar sedan jag vaknade, hon var betydligt mer uppspelt än mig inför detta faktum, själv var jag övertygad om att det var förvärkar som snart skulle ta slut.

På eftermiddagen packade vi in hundarna i bilen och åkte upp till svärföräldrarna, vi hade planerat grillning. På vägen dit stannade vi till vid affären, fick en värk precis när vi gick in. Hade nu värkar var 12 minut, det hade jag kikat på klockan och noterat, nästa värk kom när vi klivit ur bilen på svärföräldrarnas gård, såg på mobilen att det var 8 minuter sedan senaste värk.
Satt sedan ute i en stol på gården, vädret var soligt och skönt, Raymond stod vid grillen, svärmor och svärfar fixade inne i köket, Raymonds lillasyster Rebecka var i stallet.
Klockade hela tiden värkarna med mobilen, de kom nu var 5-6 minut, och gjorde ont.

Så småningom samlades alla ute vid grillen, nu fick jag lov att berätta om mina värkar, svärmor och svärfar verkade tycka att det var lite spännande med så täta värkar, jag tyckte att det var synd, eftersom de skulle behöva bli besvikna sedan, värkarna skulle nog snart gå över trodde jag.

Vi åt, värkarna fortsatte komma ca var 5 minut, fick ta pauser, men klarade av att sitta kvar vid bordet trots att vissa värkar nu gjorde rejält ont. Efter maten la jag mig på en madrass i vardagsrummet hos svärföräldrarna, resterande satt i soffan och kollade på tv:n, nu i efterhand är stor del av kvällen bara ett suddigt minne, värkarna kom ca var 5:e minut och gjorde mycket ont under några timmar här. Vid något tillfälle var det bara 3-4 minuter mellan ett par värkar, tänkte då tanken att vi kanske skulle få lov att åka till förlossningen, men slog snabbt undan den, det skulle nog snart gå över. Vet att jag många gånger upprepade frasen ”jag kommer att bli så förbannad när dessa värkar tar slut och all smärta bara var på lur”.
Rebecka åkte iväg till en kompis, vi lånade ner hennes bärbara dator för att kunna klocka värkarna med en värktimer på internet.
Fick en Panodil och varm vetekudde av svärmor, värkarna kom då mer sällan, detta störde mig rejält, tänkte ”jaha, det var väl det jag visste, bara på låtsas, och all smärta i onödan!”

Åkte så småningom hem, vi lämnade kvar hundarna hos svärföräldrarna ”utifall att”.
Dricker hallonbladste och hoppas att det ska dra upp intensiteten på värkarna igen.
I tolvtiden på natten somnade jag och kunde sova tills 02.30, då vaknade jag av en värk. Gick upp och stökade lite, åt lite gröt, satt en stund på internet och tog slutligen en dusch, värkarna var inte så täta, kanske var 12:e minut, men gjorde rejält ont. Rakade benen i duschen ”utifall att”, hade av någon anledning sedan tidigare en rädsla för att jag skulle föda barn med orakade ben (som att det skulle vara mitt största problem!)

La mig sedan igen, lyckades tillslut somna och sov mellan 06.00 och 07.30, vaknade återigen av en värk. Låg kvar i sängen och kände värkarna komma regelbundet, men sällan. Vid 09.00 väckte jag Raymond, vi låg kvar i sängen och pratade lite om värkarna, och hur natten varit.




Upptäcker på toaletten att den slempropp som jag släppt i omgångar i en veckas tid nu är blodblandad, nu vaknar mitt hopp! Kanske, kanske är det på riktigt ändå! Blodblandad slempropp ska ju betyda att förlossning är på gång, det har man ju läst! Spenderar timmar åt att googla ”slempropp” ”värkar” ”förlossningsstart” o dyl.

Värkarna fortsätter, men kommer så sällan, vi kollar på en film på tv:n, under den har jag ingen värk på en hel halvtimme, misströstar.

På eftermiddagen åker vi ut i skogen en sväng, jag vill promenera för att se vad som händer med mina glesa värkar. Skogspromenaden är underbar, vi promenerar en liten bit på ett av mina favoritställen, solen skiner, en hackspett sitter och knackar på en tall, fiskmåsarna skriker och bråkar lite, är ner till sjön och tittar på dem en sväng innan vi går in i skogen och bort mot det vackert belägna älgpasset vid en tjärn. Naturen är så vacker här, jag njuter verkligen. Framme vid tjärnen skrämmer vi upp ett par tranor ur sitt bo, vi står och tittar, njuter av skogen, tranorna flyger runt och ”trumpetar” på oss. Hänger på Raymond genom ett par värkar, tar ett par värkar själv, i tystnad. Tänker igen ”om det kör igång nu så ska jag komma ihåg det här”.

Åker förbi affären på vägen hem, köper en glass, Raymond köper nachochips som han tänker äta som lördagsgodis på kvällen.

Väl hemma igen kommer värkarna oftare igen. Jag sitter vid datorn och klockar dem på internet. Säger åt Raymond att äta något, klockan är middagstid tycker jag, och vill att han ska hinna äta riktig mat, återigen ”utifall att”.

Hinner klocka 5-6 värkar med 7-8 minuter emellan, värkarna gör rejält ont, jag står på knä på golvet, på en kudde, och hänger över gästsängen med överkroppen, det gör så ont så ont nu. Raymond ser mig och kommer in i rummet, precis då känner jag i magen hur något spricker, hinner tänka på de förlossningsberättelser jag läst där detta beskrivs innan det börjar sippra mellan benen på mig, vattnet går, det var fosterhinnan som gick sönder. Nu förstår både Raymond och jag att det är på riktigt, nu finns ingen återvändo, vi blir lite uppspelta bägge två. Klär av mig de blöta kläderna och duschar av mig. Klockan är 17.40.

Ringer därefter min lillasyster och min mamma och berättar att vattnet gått!
Värkarna kommer nu tätare, med 2-3 minuters intervaller och gör ännu ondare än tidigare. Ringer till förlossningen, vi får komma in, åker direkt. Under varje värk kommer det en skvätt fostervatten, tur att vi har lagt ett ”kisslakan” i bilen. Raymond äter sina nachochips i bilen, det var nog inte så han tänkt sig äta lördagsgodiset..
När vi anländer till förlossningen har jag värkar var 1-2 minut, och smärtan är nu närmast outhärdlig. Sitter på bänken utanför förlossningen och väntar på Raymond som parkerar bilen, vill inte gå in utan honom. Värkarna gör så ont, och det rinner fostervatten utför bänken. Det regnar lätt ute.

I hissen på vägen upp gör jag en snygg pöl av fostervatten, och sedan går det ett spår av vatten efter mig när jag går in på förlossningen, genom korridoren, lotsad av en gullig uska, in till duschen, där jag får skölja av mig och byta till deras kläder.

Vi får komma in på ett rum. Jag konstateras vara öppen 4 cm, blir besviken, all denna djävulska smärta i ett och ett halvt dygn, för ynka 4 cm! Vet ju att jag sedan tidigare var öppen 2 cm efter undersökning veckan innan.


Får ligga på sängen med ctg, detta är det absolut värsta jag varit med om, värkarna sitter nu helt ihop, jag har inga värkpauser alls. Ctg:n registrerar inga värkar alls, när jag tror att jag ska dö av smärta står ctg:n på 9! Ser det, men skiter i det. Är oerhört stressad av smärtan, och arg över att jag inte klarar av att slappna av i bäckenbotten och lår, jag som tränat så mycket för det här! Erbjuds lustgas, men tackar nej, vill spara den, om det blir värre än såhär vill jag ha lustgasen som sista utväg, hade ju hoppats klara mig utan medicinsk smärtlindring helt helst.

Erbjuds bad, tackar ja direkt. Plågsamt att ta sig dit genom korridoren, fortfarande inget värkstopp, bara stormvärk hela tiden. Hör Moraeus låt ”underbart” spelas i korridoren, detta är den enda musik jag hör under min förlossning, jag som har en cd-skiva med noga utvald musik med mig i väskan..
Badet löser mig ur mina plågor, plötsligt känns det som att jag kommer att klara av det här, smärtan är så mycket mer hanterbar, och i det varma vattnet klarar jag av att slappna av i bäckenbotten, precis som jag övat på, känner tillfredställelse. Raymond frågar mig saker, jag blir fruktansvärt störd av det, och ber honom vara tyst (skriker tillslut ”men håll käften någon jävla gång!” Som att han skulle ha suttit och tjatat på mig om ovidkommande saker, förstår i efterhand att det nog inte var riktigt så..)
Byter läge i badkaret, märker att jag skvätter ut vatten på honom, fnissar lite inombord och tänker ”Ha! Där fick du för att du är så dryg!”.
Det är hett i vattnet, jag är värmekänslig, ber Raymond öppna fönstret. Han berättar efteråt att han frös som f*n. Jag går upp ur badkaret efter 40 minuter (läser jag mig till i journalen, jag själv tror att det handlar om 5-10 minuter jag sitter där.) Klarar inte av värmen mer, annars hade jag suttit kvar längre, det hjälpte så mycket mot smärtan!

Efter badet erbjuds jag kvaddlar (injektion med vatten som läggs under huden, som en avancerad form av akupunktur kan man kanske säga?) tackar efter lite tvekan ja. Har fruktansvärt ont i bäckenbotten och svanskotan! Raymond får stå och trycka på min svanskota, hårt, hårt. Det hjälper, så fort han släpper taget lite, eller byter hand, blir jag närmast förbannad på honom, förstår han inte att jag kommer att dö om han släpper taget? Är helt beroende av att han trycker så hårt han kan. Kvaddlarna går inte att lägga där jag vill ha dem, runt svanskotan, barnmorskan får lov att lägga dem högre upp. Effekten uteblir. Raymond får fortsätta trycka.
Börjar säga ”ja” såfort värkarna toppar och det gör som mest ont, istället för att jämra mig av smärtan, lustigt nog ger det jättestor effekt, och jag känner att allt går så mycket lättare när jag säger ja.

Är öppen 7-8 cm efter badet, vet att jag säger högt ”det går fort” mer som ett påstående, vill ha det bekräftat att det är så. Får inget svar, inte som jag registrerar i alla fall.

Jag får in ett gåbord. Efter vad som känns som en kort stund i gåbordet får jag krystkänsla, magen drar ihop sig och det pressar på nedåt. Raymond berättar i efterhand att jag skakar kraftigt under dessa värkar. Känner först att jag inte får något gehör av barnmorskan när jag säger att jag har krystkänsla, var ju nyss öppen 7-8 cm, så jag förstår att hon tror att det är en bit kvar.
När hon sedan kollar är jag helt öppen, har inte minsta kant kvar, utan allt är klart för att krysta.

Det är skönt när krystvärkarna börjar, äntligen får jag värkpauser!

Jag står nu på knä i sängen, hänger över den uppfällda sänggaveln. Följer bara med krystvärkarna, låter dem sköta allt. Hör mig själv låta, ett ljud som närmast kan beskrivas som att bröla, under värkarna, det kommer automatiskt. Barnmorskan lotsar mig till att jobba med i krystvärkarna, sätta hakan mot bröstet, ha munnens stängd och trycka på, och hålla ut. Det funkar, jag övertalar mig själv mentalt att våga trycka på max, och inte bli rädd för smärtan och hålla tillbaka, det funkar kanon!

Efter ett tag frågar barnmorskan om jag vill sätta mig ner i gynläge istället, jag tycker att frågan är helt absurd, hur menar hon att jag ska kunna byta ställning? Det gör alldeles för ont!
Hon säger att det kan hjälpa mig att öppna upp bäckenet lite, och att det kan gå snabbare då. Det sporrar mig, och jag gör som hon säger. Sitter i upprätt gynläge och krystar. Barnmorskan säger att hon ser barnets huvud, Jag ser att klockan inte ens är tio ännu, och utbrister, återigen mer som ett påstående ”men då hinner han ju bli en första maj bäbis!”
Barnmorskan svarar ”det är jag helt övertygad om!”

Krystar, snart börjar det göra jätteont, jag märker hur jag fegar lite, smärtan skrämmer mig och jag tar inte längre i fullt ut, barnmorskan säger ”känn här” och tar min hand, jag får känna hans lilla huvud, som nu sticker ut lite grann.
Gråter nästan av lycka, nu är han alltså på väg ut! Nu finns ingen återvändo, snart är det klart!

Krystar ut hans huvud, skriker till ordentligt tror jag, tänker att nu ska det ju sluta göra ont, såfort huvudet är ute så bara glider kroppen ut lätt och smidigt, det har jag läst i andras förlossningsberättelser.. Så är det inte, känner hur hans kropp roterar i bäckenet på mig, och det känns som minuter innan hela han äntligen är ute. Raymond säger efteråt att det gick fort för kroppen att komma ut.

22.06 Är han ute, efter 30 minuters krystande. Han skriker med full kraft direkt. Jag varvar ”herregud!” med ”ge mig!”, Sträcker armarna ner mot honom, och tjatar på barnmorskan att ge mig honom, det känns som en evighet innan jag äntligen har honom på min mage. Tittar på honom och upprepar ”herregud” gång på gång. Säger sedan ”men du var ju inte alls ful, du är ju jättesöt!” ”Ja, skulle han inte vara det?” Svarar barnmorskan. (Var allvarligt rädd för att jag skulle tycka att han var ful, nu var han istället den sötaste bäbis jag någonsin sett!)

Resten flyter på normalt, Raymond klipper så småningom navelsträngen, moderkakan kommer ut, barnmorskan frågar om vi vill se, jag säger ”jag har sett massor av moderkakor.” Och syftar på alla moderkakor jag sett under valpningar. Barnmorskan visar upp moderkakan, den ser precis ut som valparnas, fast större såklart. Hon syr några stygn där jag spruckit lite efter den snabba förlossningen. Från öppen 4 cm till utkrystad bäbis tog det 3,5 timme.

Vi njuter av våran lilla kille, beundrar honom, tar kort och är sådär overkligt lyckliga och överväldigade av situationen och våran son. Våran son, vårt barn. Det är så stort. Våran lilla, lilla kille, finast i världen. Jag är så stolt när jag ringer mamma och berättar, och skickar bild på honom till hela släkten, så stolt över att få visa upp honom för första gången, den finaste lilla killen i världen!