Kan ligga och titta på honom hur länge som helst. Tänker på hur lite man förstod innan man fick barn. Vad det ändrar ens bild av livet.
Bara en så enkel sak som att kolla i sitt eget album med bilder från tiden man själv var bäbis och liten. Man ser världen med helt andra ögon.
När jag ser bilder på mig själv som bäbis i mina föräldrars famn så förstår man ju nu hur otroligt älskad man var, hur viktig om omtyckt man var. Eller är!
Det är så man blir alldeles rörd.
Har dessutom analyserat tiden kring Simons födelse och första tid i livet.
Många på internet talar om att det inte alls är helt självklart för alla att känna den där kärleken vid första ögonkastet med sin bäbis, utan att det är något som växer fram mer och mer under de första månaderna för många. Jag var beredd på det när förlossningen närmade sig.
Känslan jag fick när jag fick upp Simon på magen efter förlossningen kan jag närmast beskriva med den renaste formen av lycka. Kärleken var för mig direkt.
Men första tiden skuggades kärleken något av en känsla av ansvar. Jag kände det som att ansvaret som givits mig var enormt! Jag var ständigt rädd för att något skulle hända honom.
Rädd för helt orimliga saker. Som att ett flygplan skulle störta precis på vårat hus. Katastroftankarna var lika många som orimliga.
Och därför ville jag absolut inte lämna hans sida, om något skulle hända honom skulle det banne mig hända mig med.
Kommer ihåg när vi fick ligga inne på avdelning 33 (neonatal) när Simon 12 dagar gammal fick en infektion i kroppen. Sköterskorna sa ofta till oss att om vi behövde åka och handla mat så var det bara att säga till så skulle de vakta Simon medan vi var borta. En dag nappade vi på förslaget och åkte till Willys för att handla lite. Vi hann vara på Willys några minuter innan någon uppenbarade sig med en annan bäbis som fick mig att tänka på Simon och jag dog inombords. Hur kunde jag vara så långt från mitt barn? Dumma mig, förstod jag inte att han kunde dö! Sådan ångest vet jag inte om jag känt varken förr eller senare.
Jag trodde att jag alltid skulle gå runt och vara livrädd för allt. Men efter några månader lugnade det ner sig.
I övrigt blev det egentligen aldrig särskilt jobbigt för oss under nyföddhetstiden. Simon har alltid sovit oförskämt bra mellan oss i sängen, och med tillräckligt mycket sömn klarar man det mesta.
Fler saker jag funderat över var hur förolämpad jag var över att ingen på förhand trodde på min förmåga att föda utan medicinsk smärtlindring.
"Det säger väl alla" vet jag att Ellinor sa när vi diskuterade saken. "Vänta du bara!" Tänkte jag.
Valet att föda utan smärtlindring ligger liksom i min natur. Dels tänkte jag "kan mina hundar kan jag" ;-)
Men jag är även, som många vet, tämligen traditionell av mig.
Ska jag äta ostkaka vill jag göra den själv av löpe, som folk gjorde förr i tiden.
Ska jag föda barn vill jag göra det naturligt, som folk gjorde förr i tiden.
Kanske handlar det om en ovilja att modernisera mig för mycket (om man ens kan undvika det?)
Att föda utan medicinsk smärtlindring var, visade det sig senare, ett underbart val för min del.
En sista sak jag filosoferade över var barn i allmänhet. Barn idag och barn när jag var liten. Jag gillar min generation, vi föddes lite mittimellan dåtid och nutid. Vi var artiga och väluppfostrade mot vuxna. Vi hade tillräckligt oförstörd fantasi för att kunna sitta ute och leka med kottar en hel dag och vara roade av det. Samtidigt blev vi den första generationen som fick lära oss datakunskap och hur man använde internet i skolan tex.
En anekdot från min egen barndom som jag kom på en kväll:
Jag hade fått lära mig att frukt innehöll något som hette "vitaminer". När jag senare samma dag åt en kiwi så hittade jag dem, vitaminerna! Det måste ju vara dom där svarta prickarna såklart!
Jag frågade pappa och hans svar blev "-Nej, vitaminerna finns i hela frukten".
Jag tyckte att pappas svar var lite underligt, vad menade han?
Frågade då om det vita i mitten av kiwin var vitaminerna. Återigen "-Nej, vitaminerna sitter överallt."
Efter det brydde jag mig inte om att fråga mer. Pappas svar var så otroligt dåligt tyckte jag. Klart dom svarta var vitaminerna.
Jag gillar den filosoferande mamman. Det är bra att du är sån där icke medicinsk typ. Det gör att jag tror ännu mer på att man kan föda utan! Hurra.
SvaraRadera