Sagan om när Ellen kom till världen.

Ellens förlossning
(De flesta bilderna är stillbilder som vi tagit ur det vi filmade, därför är kvalitén lite bristande, men håll till godo.)

Fredagen den 27:e maj. Den här helgen skulle bäbisen ut, det hade jag bestämt. Planerade att trotsa min tunga onda gravidkropp och ta en lång skogspromenad på kvällen när Raymond kommit hem från jobbet. 
Utöver att försöka motionera ut bäbisen tänkte jag dricka 1 liter avkok på kanelstång som jag kokat under dagen. Kanel sägs vara livmodersammandragande och hade tidigare gett mig starka förvärkar.

När Raymond väl slutat jobbet, kommit hem, matat Simon och hjälpt mig på med skorna (själv hade jag inte en chans att nå ner till fötterna..) så ska vi gå ut i bilen för att köra ut i skogen.
Precis när jag ska öppna ytterdörren öppnar sig himlen och från ingenstans börjar det spöregna. 
Jag storbölar rätt ut på trappen (det är inte lätt att vara höggravid!) 

Lyckas senare på kvällen dricka 4 dl kanelte. Den här gången känner jag ingenting. Min annars så lättretade livmoder är helt lugn, inte en förvärk, inte minsta känning.

Misströstar, säger till Raymond att bäbisen aldrig kommer att komma ut, den tänker stanna därinne för evigt. Somnar sent.

Simon vaknar klockan 5, en ny rutin han börjat med. Raymond ger honom en flaska med ersättning och försöker söva om en pigg Simon. Jag är vråltrött och går och lägger mig på soffan, somnar om nästan direkt. Hinner misströsta lite över att jag inte haft någon känning alls under gårdagkvällen och natten, alltså skulle det inte bli någon bäbis idag heller. Trodde jag.

Vaknar på soffan klockan 9.00 av en värk, den gör ont, men det är inget jag tänker särskillt mycket på då jag ofta haft onda förvärkar under mina två graviditeter. Går in och lägger mig i sovrummet igen. Någon minut senare kommer ännu en värk, nu gör det riktigt ont. Försöker slappna av. Någon minut till passerar och ännu en värk kommer. Nu väcker jag Raymond och berättar om värkarna, de är så smärtsamma så jag känner att jag inte klarar av att möta dem själv. Vill ha värme. Ber Raymond fylla upp badkaret åt mig, jag är fortfarande lite osäker på om det är riktiga värkar eller bara förvärkar och vet att förvärkar ska stanna upp av ett varmt bad.

Värkarna kommer med ca 3 minuter mellan, måste stanna upp och hänga på någonting vid varje värk.
Kliver i badkaret. Spolar med duschstrålen mot magen när värkarna kommer. Efter kanske 3 värkar som bara tilltar i styrka i badet, känner jag att nu måste jag till förlossningen. 

Raymond har redan förvarnat Ellinor, den tilltänkta barnvakten till Simon, men ringer henne nu igen och säger att vi är på gång. Raymond packar det sista i förlossningsväskan och slänger i Simon lite mat. Jag stannar i badet så länge jag kan.

I bilen på vägen in är det ca 2 minuter mellan värkarna. 
Vi skrivs in på förlossningen klockan 11.00, mellan dörren in till förlossningsavdelningen och vårat rum (såklart det längst ner i korridoren) hinner jag med 3 värkar. 

Inne på förlossningsrummet hänger jag på Raymond genom några värkar. Undersköterskan som tagit emot oss kommenterar att värkarna kommer tätt. 
Raymond börjar packa upp kameran och datorn, jag lägger mig på sidan i sängen, vill bara vara stilla och slippa prata, minsta rörelse triggar en ny värk. 

Barnmorskan kommer in. Det märks tydligt att hon läst mitt förlossningsbrev, där jag skrivit om mina önskemål inför förlossningen. Hon pratar lite, riktat till Raymond som svarar i mitt ställe så att jag slipper bli störd 
Noterar nöjt att han klarar den uppgiften gallant, han vet exkat hur jag vill ha det.




Hon frågar om jag kan tänka mig att ligga med ctg en stund när jag ändå ligger i sängen, jag har skrivit i mitt brev att jag inte vill det, eftersom jag upplevde det som så jobbigt att ligga ner under Simons förlossning. Jag svarar ja och barnmorskan spänner två band runt magen på mig, ett som mäter Ellens hjärtslag och ett som mäter mina sammandragningar. 

Efter den kontrollen frågar barnmorskan om hon ska kolla hur öppen jag är, det vill jag gärna veta och hon mäter min livmodertapp till 8 cm öppen (ska bli 10 cm.) Hon säger lite stressat "oj då, och du ville hinna bada också?", jag märker att hon inte tror att det kommer hinnas med, men hon visar oss vägen och jag ställer mig i duschen. Badet struntar jag i, duschen blir min bästa vän, spolar hett vatten mot magen när värkarna kommer, står i duschen och känner mig fullständigt nöjd och tillfreds, kan prata och skratta mellan värkarna.

Efter ca en timme i duschen börjar jag känna en pytteliten förändring i hur värkarna känns, krystkänslan börjar smyga lite i bakgrunden och jag tänker att jag får ta mig tillbaka till rummet eftersom det kan bli en snabb avslutning på förlossningen.
Tillbaka i sängen på rummet mäter barnmorskan tappen igen, bara 9 cm öppen, inte alls vad jag tänkt mig, blir förvånad över att ha öppnat mig så lite på så lång tid. Har lite krystkänsla, men kroppen hjälper inte till riktigt.




Efter en stund frågar barnmorskan mig om hon ska ta hål på fosterhinnan så att vattnet går, det vill jag gärna eftersom det kan påskynda förloppet. Hinnorna tas.



 
Senare påpekar hon hur mycket fostervatten jag har, precis som jag misstänkt.

Inget mer händer trots att vattnet nu gått. Jag börjar bli ordentligt frustrerad, tappar fokus, blir irriterad och lite stressad. När barnmorskan känner efter är det fortfarande en liten kant kvar av livmodertappen, hon hjälper till att trycka bort den, vilket är fruktansvärt smärtsamt. 

Jag försöker byta position, står ett tag på golvet och hänger runt halsen på Raymond. Står sedan på knä i sängen och hänger mot den uppfällda huvudänden.




 


Sätter mig i sängen igen efter ett tag, är så kraftlös och trött. Fruktansvärt trött, håller flera gånger på att somna mellan värkarna.
Ingenting händer, värkarna fortsätter, men blir aldrig till riktiga krystvärkar trots att jag är helt öppen, jag blir stressad och barnmorskan säger att dom i värsta fall får sätta värkstimulerande dropp, något hon vet att jag vill undvika eftersom jag helst vill genomföra förlossningen helt utan medicinsk inverkan om möjligt. 

Som ett sista försök att få igång det igen frågar hon om hon ska hjälpa till lite, jag säger ja och jag vet inte vad hon gör, men det gör fruktansvärt ont, jag skriker och hon frågar om hon ska sluta, jag ber henne att fortsätta, nu ska ungen ut! Efter att hon handgripligen hjälpt till några gånger så kickar äntligen krystningarna igång. Ellen har äntligen kommit ner ordentligt i förlossningskanalen och direkt efter första krystningen säger barnmorskan att hon ser hår. 

Det lustiga i kråksången är att Ellen tidigare legat långt ner i bäckenet på mig i flera veckor, men kvällen innan förlossningen kände jag plötsligt hur hon placerat sig högt upp i magen igen och tröck under mina revben. Jag som till och med beordrats sängvila av läkare för att Ellen riskerade att komma för tidigt eftersom hon låg och pressade huvudet mot livmodertappen i vecka 32. Nu lagom till förlossningen låg hon alltså plötsligt för högt upp för att få igång krystimpulsen.

Nu äntligen känns det som att min kropp börjar fungera igen efter sin paus. Efter några krystningar kommer huvudet halvvägs ut och där sitter det sedan, i vad som känns som minuter för mig. Jag tittar barnmorskan stint i ögonen och viskar upprepande flera gånger "nej, det gör för ont!". 
Smärtan förvånar mig eftersom jag tyckte att utdrivningsskedet var en baggis under Simons förlossning. 
Om det är min mentala inställning och stressade tillstånd eller att Ellen väger 600 gram mer än sin bror som gör skillnaden vet jag inte, men det gör väldigt mycket ondare än sist. 
När jag håller emot hennes huvud med handen känns det bättre. 

Till slut kommer den sista krystvärken, jag tar i allt jag kan och får direkt upp Ellen på magen. 
Hennes navelsträng är kort, väldigt kort, så hon ligger som ett litet bylte nere på min mage, och når inte högre upp. 
Jag har i mitt förlossningsbrev bett barnmorskan att inte avnavla Ellen förrens navelsträngen är helt slapp, så under sina första tio minuter i livet ligger hon nere på min mage. 

Hon är helt täckt i ett tjockt vitt lager av fosterfett, mycket mer än Simon hade konstaterar både jag och Raymond.


 

Barnmorskan säger att det är ett stort barn. Stort? Ser hon inte att hon är ytte-pytteliten tänker jag? Men visst, lite knubbig om kinderna är hon allt!

Samtidigt som moderkakan är påväg ut klipps slutligen navelsträngen av och Ellen får komma upp på mitt bröst.

Ellen föds 13.42. Ca 4,40 efter första känning, så trots att det avstannade ca en timme var det en snabb förlossning även denna gång. Och visst var hon värd den där hemska timmen då jag undrade vad min kropp höll på med. För besväret fick vi ju världens finaste lillasyster!